Efter att Satoshi Nakamoto fortsatt att utveckla Bitcoin valde han av flera olika anledningar att lämna projektet i slutet av 2010. Det är fortfarande okänt vem eller vilka Satoshi var. Förmodligen var det inte en enda människa utan en grupp. Det florerar många teorier på Internet om vem/vilka det skulle kunna vara. Innan Satoshi lämnade projektet gav han över ansvaret och inloggningskoderna för mjukvaruprojektets ”GitHub” till en man som heter Gavin Andresen. GitHub är en virtuell samlingsplats där utvecklare av programvara med öppen källkod kan dela med sig av kod till ett gemensamt mjukvaruprojekt. Gavin fortsatte att driva projektet Bitcoin, och släppte även in andra utvecklare. Efter att Gavin gjort ett blogginlägg angående att en man som heter Craig Wright med stor sannolikhet är Satoshi Nakamoto blev han portad av de andra utvecklarna och hindrad ifrån att ändra något i koden. Efter detta började det hända suspekta saker och det visade sig att de som Gavin Andresen hade gett inloggningsuppgifterna till, hade allt annat än rent mjöl i påsen. Flera av dessa har kopplingar till ett företag som heter Blockstream. Detta företag tog senare över hela utvecklingen av Bitcoin. Mer om hur det gick till i denna videon.
I början av Bitcoins utveckling lade Satoshi in en temporär begränsning av storleken på de block som blockkedjan, bitcoins ryggrad, består av till 1 megabyte (MB). Anledningen till detta var att när nätverket fortfarande var nytt och kapaciteten låg, kunde nätverket enkelt attackeras igenom att mängder av små transaktioner skickades samtidigt. Därför begränsades hur stora blocken tilläts att vara, tills dess att fler och kraftigare mining-noder tillkommit på nätverket. När kapaciteten i nätverket ökats, skulle denna konstgjorda gräns höjas successivt för att senare tas bort helt. Allt eftersom fler och fler började använda nätverket för att skicka transaktioner, blev användarna snart varse om att 1 MB stora block var på tok för lite. Begränsningen gjorde att hela nätverket bara klarar av ungefär 3 transaktioner per sekund. Som referens, för att kunna konkurrera med företag som VISA eller Mastercard behövs tiotusentals transaktioner per sekund. Det uppstod genast debatter på internet om att den konstgjorda begränsningen måste tas bort. Förespråkare av att blockstorleken skulle höjas gjorde sina röster hörda på de mest kända diskussionsforumen (Reddit’s /r/bitcoin och Bitcointalk.org) med mycket logiska argument men blev snart nedtystade av vad somverkade vara en hel armé av partiska moderatorer och allehanda internet-troll. Inlägg togs bort till höger och vänster, och andra propagandakampanjer av kända profiler lanserades över hela Internet.
Propagandan bestod bland annat av påståenden att Satoshi inte hade designat programvaran speciellt väl, och att Bitcoin hade inbyggda ”flaskhalsar” som gjorde att systemet inte hade möjlighet att skala upp till att bli pengar för världen. Faktum är att Satoshis bitcoin aldrig ens varit nära någon begränsning under de åren som det faktiskt användts i stor skala, och systemet hade inte ens fått möjlighet att visa var det går för, och hur mycket transaktioner det klarade av. Vad många inte vet är att utvecklingen av datorer sker i en ganska förutsägbar takt. Detta kallas för ”Moore’s lag” och innebär att nya datorers kapacitet fördubblas ungefär vartannat år. Allt eftersom fler användare tillkommer i systemet, blir datorerna snabbare. Ju fler användare desto mer pengar får miners att fortsätta att investera i snabbare hårdvara.
Ett annat argument för att inte höja blockstorleken är att det hindrar människor från att köra en full Bitcoin-nod hemma. En full-nod är en nod som lagrar hela blockkedjan och som vissa plånboksprogram kopplar upp sig mot. De allra viktigaste noderna är noder som kör mining-programvaran och därmed kan lägga till block i kedjan. Andra noder håller bara en kopia av blockkedjan för att kunna undersöka transaktioner. Ett vanlig missförstånd är att ett nätverk är ”decentraliserat” om det har många noder. Om en nod förstörs, väljer mjukvaran en annan nod på nätverket. Blockstreams anhängare påstår att eftersom blockkedjans storlek ökar hela tiden, måste blockstorleken hållas nere för att inte det ska bli för dyrt i längden för hemma-användare att köra en full Bitcoin-nod. Är blockstorleken ungefär en MB, ökar blockkedjans storlek med ca 50GB per år. Detta är ingenting att bry sig om när en 1000 GB stor hårddisk idag kostar under 500kr. Även om blocken skulle bli så stora som 1GB är det heller inget problem. Moderna datacenter klarar av att hantera enormt stora mängder data. Tänk bara på all video som laddas upp på Youtube och andra streamingtjänster varje dag. Då framgår det argumentet som ganska irrelevant.
Inom Bitcoin väljer man hur mycket avgift man vill betala per transaktion, och avgiften mäts i ”satoshi per bytes”. En ”satoshi” är en hundradels miljondels Bitcoin. Var blocken inte fulla av transaktioner behövde man oftast betala någon avgift alls i Bitcoins begynnelse, utan transaktionen blev inkluderad i ett block ändå. Miners blir ju belönade med nya BTC när de hittar ett block. Miners väljer vilka transaktioner de vill inkludera i sitt nyskapade block, och de väljer oftast de transaktioner med högst avgift först. I praktiken fick detta innebörden att det öppnades upp en marknad för avgifter. Under den senaste kraftiga ökningen i Bitcoins pris och grad av användning världen över, runt årsskiftet 2017-2018, kunde det kosta motsvarande flera hundra kronor att göra en Bitcoin-transaktion under hög belastning.
Användarna ville också använda de nya häftiga funktioner som olika utvecklare hade skapat för Bitcoin. Ett exempel på dessa funktioner var ”Colored Coins” som var ett sätt att kunna släppa rabattkuponger, konsertbiljetter och liknande över bitcoins nätverk. Denna typ av användning krävde att man använde sig av det programmeringsspråk som Satoshi hade utvecklat för Bitcoin. Det visade sig efter ett tag att mycket av funktionaliteten i detta programmeringsspråk hade blivit begränsat av Blockstreams inblandning i källkodsutvecklingen. Dessutom var blocken alltid så fulla, att det inte gick att göra något annat än vanliga transaktioner på nätverket, om man inte var villig att betala en mycket hög avgift.
I och med att Bitcoin har öppen källkod, så kan vem som helst kopiera och modifiera projektet. Eftersom Bitcoin blivit så begränsat, dök det mycket snart upp alternativ till Bitcoin, så kallade ”alt-coins”, som försökte förbättra de problem som Bitcoin hade. Exempel på dessa var Litecoin, som var en ”lättare” version av Bitcoin med kortare blocktid och annan krypteringsalgoritm. En annan var Ethereum, som är en typ av världs-dator för att kunna köra smarta kontrakt och olika typer av ”programmerbara” pengar. Efter bara några år fanns det tusentals nya s.k ”kryptovalutor” på marknaden och Bitcoins dominans hade sjunkit till hälften av kryptomarknaden. Allt detta på grund av begränsningen i blockstorlek, som egentligen inte behövs.
Vad var då tanken med Bitcoin från början? Fortsätt läsa i artikeln Protokollet