Bitcoin har aldrig fått visa sin riktiga potential. Olika grupper med olika bakomliggande agendor har alltid gjort sitt bästa för att förändra det ursprungliga protokollet till något som inte längre är Bitcoin. Faktum är att Bitcoin föddes som ett färdigt vuxet system. Protokollet, det vill säga reglerna för den ekonomiska modell som är Bitcoin, var aldrig tänkt att förändras. Nedan följer ett känt citat från Satoshi Nakamoto:
Detta innebär att ifrån första blocket, skulle kedjan bara löpa vidare år efter år enligt samma spelregler som gällde vid första blocket. Som med all annan mjukvara inom datorvärlden fanns även i Bitcoin inbyggda misstag i källkoden, s.k buggar. Det är dock skillnad på mjukvaran och protokollet. Buggar kan rättas till och mjukvaran kan uppdateras allt eftersom buggarna blir kända. Är det bara buggfixar som görs i mjukvara uppstår aldrig några problem eller dispyter. De flesta miners uppdaterar då bara sin mjukvara och majoriteten följer kedjan som tillhör den nya mjukvaran.
Protokollet däremot, det definierar systemets regler angående ”mining” av nya mynt, det totala antalet mynt, hur transaktioner går till och så vidare. Det ska inte förändras. I Bitcoins ursprungliga projektbeskrivning, Bitcoins ”whitepaper”, beskrivs i detalj systemets regler. Dessa regler måste följas för att systemet ska fortsätta att vara Bitcoin. Görs det stora förändringar i de fundamentala reglerna är det inte längre Bitcoin. Detta är dock tyvärr precis vad som gjorts. Bitcoin (BTC) är nu bara skuggan av sitt forna jag. Protokollet förändrades så pass mycket att det nu bara är namnet Bitcoin och beteckningen BTC som kvarstår. Detta skedde med stora propagandakampanjer på diskussionsforum och därmed lyckades de som genomdrev förändringarna behålla namnet och beteckningen. De fortsätter än idag att hävda att BTC är ”den riktiga” Bitcoin, och är man inte väldigt insatt i bakgrunden till detta är det inte enkelt att se vad som hänt.
Olika grupper och individer har alltid påstått att det finns inbyggda fel i Bitcoins protokoll. De hävdar att Bitcoins blockkedja inte kan skalas upp till att kunna ersätta alla pengar i hela världen. Faktum är dock att Satoshi från grunden tagit skalbarheten i beaktning. Bitcoin var från början designat för att kunna klara av enorma mängder transaktioner, utan att protokollet skulle behöva förändras. Det som behövde göras allt eftersom att systemet växte var att göra vissa optimeringar av mjukvaran, bygga ut infrastrukturen med fler och större miners och förbättra internetanslutningar mellan miners.
Den infekterade blockstorleksdebatten ledde till ett (misslyckat) försök att implementera ytterligare en förändring i protokollet kallat Segregated Witness, ”SegWit”. Syftet med denna förändring var att en transaktion på Bitcoin-nätverket skulle ta mindre plats, och därmed skulle det rymmas marginellt fler transaktioner i varje block. Förändringarna ändrar hur transaktioner signeras kryptografiskt, och utelämnar signaturen i transaktionen, som därmed tar mindre plats. Denna förändring av protokollet rimmar mycket illa med den uppsättning regler Satoshi definierat i Bitcoins Whitepaper där systemet definieras som en ”kedja av digitala signaturer”. En SegWit-transaktion är alltså inte en Bitcoin-transaktion eftersom de inte ser ut på samma sätt. En kryptografisk signatur har samma legala status som en signatur på ett papper. Detta innebär t.ex att man inte kan använda en SegWit-transaktion för legala kontrakt eftersom det inte finns signaturer med i transaktionen.
Detta skulle ske igenom en uppgradering av mjukvaran hos miners, plånboksapplikationer (wallets) och växlingstjänster. Mjukvaran implementerades med en s.k ”soft-fork” och var bakåtkompatibel med tidigare versioner av Bitcoin, det vill säga att det var inte obligatoriskt att uppgradera för att fortfarande vara kvar på samma gren av blockkedjan. Vid andra uppgraderingar av mjukvaran i Bitcoin, en s.k ”hard-fork”, bildas en ny gren i blockkedjan och de noder som inte uppgraderar stannar kvar på den gamla grenen. Användarna skulle med detta själva kunna välja om de ville göra en SegWit-transaktion eller en Bitcoin-transaktion. Det krävdes då att mjukvaran som tillhörde en viss adress var kompatibel med SegWit för att kunna ta emot en transaktion.
Eftersom uppgraderingen till SegWit inte var obligatorisk, och inte heller höjde kapaciteten på nätverket mer än marginellt, blev den aldrig någon succé. De allra flesta Bitcoin BTC-klienter idag stödjer inte SegWit.
Vilka förändrade Bitcoin och vad ville de åstadkomma? Fortsätt läsa i artikeln: Blockstream